Tania Gazi, 19 år: Rätten att få vara en individ – inte bara ett uppdrag
Mellan hon var 14 och 18 år var Tania placerad fem gånger. Korta och ibland helt felaktiga placeringar. Idag föreläser Tania om det placerade barnets behov och rättigheter. Hon vill att barnen ska få vara något mer än ett ärendenummer, att de ska få känna sig delaktiga och värdefulla. Att de ska få känna att de förtjänar kärlek.
Tania Gazi är 19 år. Tania har varit placerad på fem olika ställen under fyra år. På fyra familjehem och ett HVB-hem från det hon var 14 år till hon blev 18 år. Tania har autism och har i sin biologiska familj levt med hedersrelaterat våld. Nu vill Tania berätta för oss varför det är så viktigt att vi lyssnar på barnen och låter dem vara delaktiga i sin vård.
– Det har varit jättejobbigt för mig att ha varit placerad så många gånger under så kort tid, det har påverkat mig på många olika sätt. Det har funnits händelser som sårat mig djupt, men också händelser som fått mig att utvecklas, säger Tania.
Tania är inte ute efter att svartmåla någon av sina socialsekreterare, hon vill istället berätta vad hon anser att vi måste bli bättre på. Vad socialtjänsten i stort måste bli bättre på.
– Det handlar om att man måste bli bättre på att verkligen lära känna barnet så man kan göra rätt matchningar mellan det placerade barnet och familjehemmet, säger Tania.
Hon är noga med att inte gå in på detaljer kring exakt vad som blev fel med hennes olika placeringar, det är inte det hon vill fokusera på, varken i intervjuer eller när hon föreläser. Inte heller vad hennes olika socialsekreterare gjort eller inte gjort, det hon kan konstatera är att det begåtts misstag.
– Det jag kort vill säga är att det har blivit fel och berätta hur mycket skador som kan komma av felplaceringar och vad man kan bli bättre på, förklarar Tania.
Istället för att kritisera de människor som har handlagt henne under dessa år vill hon ge konstruktiva råd till alla socialsekreterare som arbetar med barn och ungdomar.
– Ett råd är just att se barnet och att stå på barnets sida och argumentera för barnet när barnet hamnar i konflikt eller inte blir förstådd av andra vuxna. Vi behöver någon som helt är på vår sida och förstår oss, för barn kan inte argumentera på samma sätt som vuxna, säger Tania.
Hon pratar om att lära känna barnet och förstå hur barn agerar och varför. Om att viljan måste finnas där och att det måste få ta tid. Barns lojalitet mot sina föräldrar gör att de kanske inte berättar hur de mår, vad de varit med om.
– Det finns så många skäl till att ett barn inte dyker upp i tid till ett möte eller varför man verkar trotsig. Det kan ligga skam och rädslor bakom det beteendet, förklarar Tania.
Det handlar om grundläggande psykologi utifrån barnets perspektiv.
Ett annat råd handlar om att göra goda matchningar mellan barnet och familjehemmet. Och för att kunna göra det måste man lära känna barnet, förstå hur just det här barnet fungerar och vad det behöver istället för att fatta snabba beslut. Tania menar att även om man bara bott en månad på ett felaktigt familjehem, så påverkar den månaden barnet oerhört mycket.
– Det skapar sår på så många olika områden. Det handlar inte bara om att skolan blir lidande av ett sammanbrott, det handlar om ens relationer, om hälsan, om den syn man får på sig själv, fortsätter hon.
Det handlar om att förstå den långsiktiga effekten av vad en kort men felaktig placering kan innebära. Eller effekten av att ha många korta placeringar. För Tanias del var det viktigt att familjehemmet var bra på att kunna kommunicera tydligt eftersom hon har diagnoser som kräver tydlighet.
– Sen var det ju tokigt att jag fick mina diagnoser så sent, först när jag var i min sista placering. Det har ju såklart påverkat mycket i min placeringshistoria, berättar Tania.
Tania lyfter också fram vikten av att all personal som arbetar med unga vidareutbildar sig. Kunskapen hos personalen påverkar hur barnen upplever att de bemöts, om de blir förstådda eller inte. Hennes budskap är tydligt: man kan inte stanna upp i sin vidareutbildning utan måste alltid vilja lära sig mer. Särskilt upplever hon att det finns stora kunskapsluckor kring diagnoser.
– Man kan inte luta sig tillbaka mot en grundutbildning som man kanske fick för tio år sedan. Man måste ta del av nya rön, ny forskning, bland annat kring hur olika diagnoser kan skilja sig åt mellan pojkar och flickor, förklarar Tania.
En annan sak som Tania vill lyfta fram när hon har möjlighet att direkt rikta sig till socialtjänsten, är att det är fel att att säga till ett barn att ”vi bestämmer över ditt liv”.
– Det är något jag fått höra och det är väldigt kränkande. Man känner en enorm maktlöshet när man inte har något att säga till om kring sitt eget liv och det går faktiskt emot barnets rättigheter, säger Tania.
Det handlar om att ge barnet inflytande, att ge barnet möjlighet att engagera sig i sitt eget liv och att kommunicera det på ett språk som barnet förstår.
– Jag mött personer som bara pratar om paragrafer, om SoL och LVU. Det var ord som jag inte förstod när jag var liten. Man pratade och bestämde över mitt huvud kring saker jag inte förstod, berättar Tania.
Tania vill också uppmana personal på socialtjänsten att hitta de små tillfällen som kan ges för att spendera mer tid med barnet. När man sitter i bilen på väg för att besöka ett familjehem, att man tar sig tid och kanske stannar på vägen, tar en fika och pratar lite.
– Det handlar om att lära känna barnet på ett genuint sätt. Att inte bara träffa barnet i kontorsmiljön utan få barnet att känna att det är en individ, inte bara ett uppdrag, säger Tania.
Att få vara något mer än ett ärendenummer. En person som får finnas, synas och får känna sig delaktig och värdefull. Att få känna att man förtjänar kärlek.
– Kalla inte barn för ”vårt tillfälliga projekt”. Eller presentera ett barn på familjehemmet som ”vår placering”, förklarar Tania.
Tania vill att barn ska få mer inflytande över sin vård för att förhindra att det blir så många placeringar som hon fått vara med om. I hennes fall även direkta felplaceringar – i det första familjehemmet blev hon utsatt för sexuellt ofredande.
Bemötandet av barnet, men även att kunna vara ödmjuk inför det man inte klarar, det som trots allt kan bli fel. Det är viktigt att en ung nyutexaminerad socionom får nödvändiga och viktiga resurser för att hantera svåra ärenden. Tania har en komplex bakgrund med hedersrelaterat våld.
– En socialsekreterare måste vara engagerad, modig och ödmjuk inför att inte kunna allt. Det kan vara väldigt stort och komplext att helt förstå vad ett barn varit med om och vad det behöver, säger Tania.
Det handlar om stora och svåra bedömningar. Ska barnet flytta eller vara kvar. Att våga se när ett beslut blivit fel och be om ursäkt och förklara att nu gör vi om, nu försöker vi på ett annat sätt.
– Det är klart att man inte ska göra stora misstag, men om det sker så ska man be om ursäkt. Det ger ju även barnet en förståelse för att det inte är lätt och ökar deras insyn och medinflytande, menar Tania.
Idag har Tania till stora delar ett fungerande liv, och HVB/LSSGuiden.se undrar hur hon lycktas komma dit trots så många felplaceringar och svåra upplevelser.
– Jag har sedan jag var tretton gått på väldigt mycket samtalsstöd, fått hjälp av kuratorer och familjebehandlare och det har hjälpt jättemycket, berättar Tania.
När Tania avslutade sin sista placering, så släpptes hon bara – utan någon uppföljning. Att bara släppa unga människor när de avslutar sin sista placering utan fortsatt stöd och vägledning är Tania kritisk till.
– Jag var ju inte klar. Jag har PTSD och hade fortfarande svåra och jobbiga delar i mitt liv, så jag kände att jag själv måste söka vidare hjälp och stöd, säger Tania.
Tania började gå i sorgebearbetning och efter det fortsatte hon med positiv psykologi. Hon menar att det är viktigt att inte bara fokusera på de negativa aspekterna i livet, det är lika viktigt att öka de positiva känslorna.
– Det handlar om att man ska hitta sina positiva känslor. Jag har hela tiden behövt arbeta med mig själv för att klara av att känna meningsfullhet och utveckla sundhet i mitt liv, fortsätter hon.
Tania är den första riktigt unga föreläsare vi haft på en HVB-dag. Den första som får möjlighet att berätta om omsorgssverige ur det placerade barnets perspektiv. Hon är medveten om det, och tycker inte det är så konstigt.
– Det är en väldigt svår värld vi placerade barn kan hamna i, vissa sår läker aldrig för oss placerade. Och det är svårt för oss att ställa oss upp och prata om det, om vad vi har varit med om. Jag är så glad att jag har fått chansen att tala om vikten av att undvika sammanbrott, och få rikta mig till socialtjänsten på era HVB-/Familjehemsdagar, avslutar Tania Gazi.
